Ella, 18 – Gothenburg, Sweden

 

Jag upptäckte skam när säsong 3 avsnitt 6 hade kommit ut, det var de senaste som kommit ut när jag började kolla. Detta var någon gång i slutet av november om jag minns mig rätt, ungefär samtidigt som skolan började ta rejält på mina krafter. Jag gick då i tvåan på gymnasiet och var sönderstressad, jag var alltid ångestfylld och jag kunde aldrig känna mig glad. Jag hade kursvarning i 6 av 8 kurser och kände inte att jag längre passade in i min kompisgrupp. Även problem hemma (som pengar, samtal med soc och pappa som aldrig slutade dricka) uppstod ännu mer under dessa månader.

Att jag började kolla på skam känns inte som en slump, det var menat att jag skulle börja kolla just då, just när jag kände att jag började gå sönder så började jag kolla. Min kompis hade rekomenderat mig sedan slutet av sommarlovet 2016 att jag skulle kolla på “en norsk serie som heter skam”, men eftersom det ligger i min svenska natur att hata Norge så gjorde jag inte det.

När jag väl började kolla fastnade jag snabbt för hur naturligt det var, hur alla problem framställdes så bra och hur personligheterna inte kändes framtvingade och krystade. Säsong 1 tyckte jag var riktigt bra och säsong 2 lite mindre bra, och de var först som jag började kolla igenom säsong 3 som jag verkligen tappade andan.

Jag blev kär i karaktären Isak, hur han långsamt och säkert började acceptera sin sexualitet gjorde mig varm i kroppen, hur Eskild fick lära honom om gay pride när han sa att han inte var “homo-homo”, när han gång på gång nekade vem han var.

Att se en homosexuell kille framställas på detta sätt var underbart att se då jag själv haft en del problem med min sexualitet, och om man skulle räkna hur många gånger jag grät under säsong tre hade det nog blivit tresiffrigt.

Att summera hur mycket Isaks säsong betytt går nog inte riktigt att förklara, men jag är sjukt tacksam över att den kom in i mitt liv under precis rätt tillfälle