Cajsa, 32 – Malmö, Sweden

Jag började se på Skam i julas efter att vänner pratat om det. Såg två avsnitt på första säsongen, såg inte riktigt storheten men garvade lite, sen vart jag totalt fast. Låg barrikaderad hemma med knäck och plöjde alla säsonger. Det var det härligaste jullovet jag haft sedan julkalendern fortfarande var spännande. Jag blev medlem i Kosegruppa Sverige på FB men vågade inte skriva något. Likeade lite avvaktande några inlägg, vågade mig på något ❤ på någon kommentar. Var rädd för att någon jag kände skulle se mig börja kommentera där inne. Det är en TV-serie liksom?

Sedan kom våren. Min vän som var bipolär orkade inte längre leva och våren blev plötsligt nattsvart. När trailern till säsong 4 kom så var det första gången på länge som jag tyckte något var genuint roligt. Kvällen innan hennes begravning då man helst ville gömma sig under en sten, så kom ett nytt klipp och jag fick precis den verklighetsflykt jag behövde då. När jag såg om säsong 3 så såg jag den i ett nytt ljus och jag är tacksam för en nyanserad skildring av psykisk ohälsa och ett lyckligt slut.

Jag började kommentera massa inlägg för det var så himla roligt. Jag kom i intressanta diskussioner, blev förbannad ibland och fick nya perspektiv. Ja, det är en TV-serie. Hälften av behållningen har varit att få prata med andra om den och allt den berör. Kan tyckas trivialt men i tider när du går in på FB och råkar se kommentarer till nyhetsartiklar som bara spyr ut hat och trångsynthet så tycker jag det är fint att det finns en motvikt. Nej, allt kanske inte känns som love eller är love hela tiden. Men världen blir lite mer hanterbar och roligare med serier som Skam och sedan kosegrupper att diskutera dem i. Tack för en fantastisk produktion med mycket fina skådespelarinsatser.

I ett parallellt universum sitter jag och min vän och ser på Skam tillsammans.