Anonymous, 37 – Sweden

Det var höst. Jag hade blivit lämnad av den man jag trodde att jag skulle gifta mig med, pappan till mitt barn. Jag var tom. Grå. Flack. En kväll, letade jag i brist på annat upp SKAM, den där serien som syrran sagt att jag bara måste se. Äsch. Jag hade inte fastnat för någon tv-serie på länge. Varför skulle SKAM vara annorlunda?

Två dagar senare hade jag sett klart 3 säsonger. Och inom mig hade något förändrats. Isbiten hade smält. Jag hade fått färg igen, och inom mig hade plötsligt ett svagt hopp börjat glimra.

Särskilt betydelsefull blev säsong 3. När Oh helga natt-scenen visades började jag som inte hade gråtit en tår sedan min separation, att gråta hejdlöst. När Isak såg in i Evens ögon och sade “Du er ikke alene”, forsade ett helt års sorg och ut ur mig. Men mellan hulkningarna insåg jag att jag inte kunde sörja något som jag inte haft. För det jag hade i min relation kunde inte vara riktig kärlek. Fast vi varit ett par så insåg jag att jag känt mig ensammare i denna relation, än jag någonsin gjort tidigare. Isak och Even, två fiktiva figurer vars kärlek gestaltades så oförutsägbart äkta, lärde mig något som säkerligen hade tagit år att komma fram till annars. Nästa dag vaknade jag med ett leende på läpparna. Jag kunde inte få det jag upplevt genom SKAM ur huvudet och ur hjärtat.

Känslan sitter fortfarande kvar, ett halvår senare. Då har jag därtill fått uppleva säsong 4 och en gemenskap i Skamily som jag aldrig förväntat mig. SKAM visade sig vara så mkt mer än bara en TV-serie. På ett sätt som aldrig tidigare kände jag mig delaktig i det jag upplevde på skärmen. SKAM-världen flätades in i min egen vardag. Karaktärerna blev som mina vänner.

JA har satt ord på sådant som jag behövde höra, och de otroliga skådespelarna har i sin tur gett liv åt dessa ord. Allt detta har lett till att jag inte längre styrs av sorg i mitt liv. Jag ser plötsligt mer kärlek runt mig! Hur säger man tack för något så stort?